Det var en gång...
en dag som denna då jag har jobbat. Det gick väldigt bra till en början då jag fick bekantade mig med en jätte trevlig kille, Mattias, som har börjat jobba på vår spelavdelning. Hur skön kille som helst, otroligt oblyg och väldigt frammåt. Trodde att han skämtade när han sa att han 17 år skulle fylla 18 i sommar, alltså född 1990. Vilken liten plutt! Tina visade sedan se massa härliga bilder på min farmor när hon jobbade där. Det var på den tiden Coop hette Domus och farmor hon var så vacker, man ser vart mina gener kommer ifrån! Det fick jag, för övrigt, bekräftat av en man som tyckte att jag var på tok för vacker för att stå där "en kväll som denna". Å andra sidan var han en sådan som man, ni vet, inte lyssnar allt för mycket på.
Kvällen slutade dock inte så bra. Fem minuter i nio hör vi ett vrål komma inifrån butiken. Då är det en man i övre medelåldern som halkat och brutit handleden. Vi fick ringa ambulans och sedan hjälpa honom ut på en bänk och slå in handleden i ett ispaket. Han fullständigt vred sig i smärtor och var påväg att svimma ett par gånger, handleden såg inte heller ut som den skulle göra. Läskigt. Vi började hur som helst att så smått stänga igen butiken. Lite typiskt att han trillade precis vid stängning. Kvart över nio ringde vi 112 igen och frågade vart ambulansen var någonstans. Då sa de att de ännu inte hade skickat någon eftersom en bruten handled inte var första prioritet. Då var jag så arg att jag höll på att koka över. Självisk som jag är var min enda tanke att jag skulle missa min buss hem, den bussen går bara en gång i timmen. Inte så jävla kul! Det slutade med att vi ringde på väktarna som fick komma och ta hand om mannen medan vi stängde igen efter oss. Sedan tror jag att jag slog någon typ av springa-till-bussen rekord, sprang så fort att fötterna inte riktigt hängde med. Kunde ha slutat med ett brutet ben för mig med, haha. Bussen stod, som tur var, så fint och väntade på mig och jag kunde sjunka ner i ett sätet och pusta ut.
