Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp

Ibland kan jag sitta och tänka tillbaks på min okomplicerade och lyckliga barndom, livet var då allt bra lätt när man hade noll tidsuppfattning och sommarloven var oändligt långa. Min första tragedi i livet inträffade någon gång på lågstadiet, tror det var i 2:an. Min bästaste kompis Lina blev tvungen att flytta iväg och byta skola för att hennes föräldrar skiljde sig. Dumma föräldrar. Jag och Lina gjorde allt ihop som bara bästaste bästisar kan: vi gick hos dagmamma tillsammans, vi gick i samma klass i 1-2:an, vi gillade samma lekar, vi frågade chans på samma killar, vi hade samma idol (Staffan Hellstrand) och vi lekte med grymaste barbisarna ihop. Allt detta föll bara ihop som ett korthus den där dagen då hon kom gråtandes till mig och sa att hon var tvungen att flytta. Sedan den tiden har alltid Staffan Hellstrands "Lilla fågel blå" legat mig varmt om hjärtat och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör den låten. När jag och Lina lyssnade på låten ihop var den bara grymt jävla skit bra och Staffan med det långa vågiga håret var så söt. Nu i efterhand när jag lyssnar på den och förstår texten betyder den så mycket mer och jag kommer allt att tänka tillbaka på tiden med min bästis Lina när jag hör den.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback